Om

Min blogg - min terapi.
Vissa kallar det hobby, vissa sysselsättning men jag har valt att kalla det terapi. För det är det!! Sååå befriande och mycket givande. Jag tänker inte skriva om hur bra saker och ting är utan hur jag upplever de. Hoppas att jag ska lyckas med den här bloggen för att jag har så mycket i huvudet som bara vill ut. Älskar att resa och uppleva, tycker om att vara i naturen och är intresserad av heminredning. Kommer därför att ösa bloggen med bilder om det och förmodligen mycket annat.
Tack för att ni är här 🙂. Hoppas att ni kommer att hitta, förutom mina stavfel och fel ordföljd, något intressant och terapeutskt här. Med sol och glädje ☀️.
/ @-}-- Esma  

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Den sanna kärlek dör aldrig ❤️

Jag är kär!

Jag är lycklig!! 

Jag är tacksam!

Jag är trygg!

Jag har handen som tar mig när jag faller!

Jag har Iris!

 ❤️❤️❤️

Efter 27 år flammar elden fortfarande starkt och envist i våra hjärtan. Och ingen kan släcka den, aldrig! Lever för evigt. 

Allt började den vackra sensommarkväll  den 29 september 1991. När jag sa ja, jag vill bli din flickvän. Men visste inte då att jag sa ”ja” till det bästa i mitt framtida liv. ”Ja” till evig kärlek, ”ja” till min stora klippa, ”ja” till min vägledande stjärna och ”ja” till bästa vänskap någonsin. 

IRIS - mitt allt i ett 😊.

  <3 Esma Dž <3 

Jag har bestämt mig!!

Jag åker! Ikväll!! 

Jag menar, vi åker!!! 

Kvällsflyg till Zagreb. Jag tänkte stanna några dagar där och strosa runt och upptäcka den fina staden. Iris ska göra mig sällskap och sen dra vidare till Makarska för en fiskevecka med kompisar och jag har inte bestämt mig om jag ska eller vill hänga på. Han försöker overtala mig (och det är inte så svårt i vanliga fall) men jag vet inte.... Jag får nog bestämma mig i sista sekunden när det blir dags att lämna Zagreb. Jag har ingen returbiljett så , spännande för att se om det blir från Split eller Zagreb. 

Kul ska det bli. Det har jag bestämt mig för. 

All nedstämning och ångest lämnar jag här och vill inte att de ska vänta på mig. De kan dra dit de hör hemma och aldrig återvända...någonsin! 

Trött är jag också. Sovit bättre än natten innan men vaknade till och från.

Och drömt.... Jag var på Frivården. Träffat bekanta ansikten och känt glädje. Och nu vet jag med säkerhet - det är inte arbetet på Frivården som är lockande (även om jag tyckte om det också) utan personer-arbetskollegor-vänner ,deras närvaro, stämningen som de skapar och utstrålningen. Det är tack vare DEM jag känt mig som en i gänget och aldrig märkt att jag inte är från Norden. Tack 🙏.

 Vad är det som spökar i mitt huvud? 

Förmodligen ångesten. 

Varför? 

För att verkligheten har hunnit ikapp mig. 

Arbetsträna? Jobba (är det möjligt överhuvudtaget)? Var? Långsiktigt - var ska jag hamna och hur det ska gå? Är jag redo? Etc etc. 

Det och många frågor till kryper smygande in under skinnet och kliar plågsamt....

Kan någon säga att allt ordnar sig? 

.......

  @-}-- Esma Dž @-}-- 

Jag mår bättre, tack!

 Än så länge.    

Lite utspridd men står ändå fast. Det kommer att bli bra igen 

Dagen har varit lagom intensiv och jag klarade alla utmaningar. Trots min dåliga sömn inatt. Jag piggnade till snabbt och plötsligt efter kl 20.00 och sen ville inte tröttheten komma tillbaka. 

Skrev blogginlägg, bläddrade lite på nätet och läste min bok. Ingenting hjälpte. Till slut släckte jag lampan vid 00.30 och tvingade mig att sova. 

Förgäves. 

Vände och vred mig i sängen, rethosta gjorde allt värre, gick ner till toa, drack lite hostmedicin, öppnade fönster.... men ingenting hjälpte. 

Gud vet hur länge jag var i mellanläge och kämpade att sova och inte vara både vaken och sova (ni vet känslan när man tror att man sover men är medveten om varje rörelse i sängen). Jag vägrade titta på klockan och därför somnade jag på något sätt lyckligt ovetande om tiden.

Det var länge sen jag hade somnsvårigheter. I början av utmattningen var det det. Jag rekommenderades somntabletter, tackade ja och ångrade mig sen. Var inte mig själv under dagen. Lite lullig och ännu mer trött. Och - jag gick upp i vikt i okontrollerad fart!! 

 Men sen började vardagen få någon struktur och jag började sova utan tabletterna. Det ordnade sig själv på något sätt och det är jag glad över. Några kilo vägrar fortfarande lämna min mage men det står jag ut med. 

Sen dess har jag inte behövt äta sömntabletter (peppar peppar). Så, jag hoppas verkligen att detta är något tillfälligt och snart går över. Vill inte tillbaka till ruta ett.

Vi får se hur det blir. Berättar imorgon.

Tänkte skriva om min läsning - vilken bok jag läser just nu och vilken står i kö för nästa läsning. Men orkar inte nu. Sparar koncentrationen till boken nu.

Hoppas på en bra natt.

  @-}-- Esma Dž @-}--  

Dags för Makarska??

(Jag igen!! Värst vad jag är på skrivhumör idag!!!)

Ja, Makarska.....

Det var den frågan min bror ställde mig när vi pratade i telefon idag. Han följer mina inlägg på FB (fast jag tror han bara lajkar pga bilderna utan att läsa hela inlägg 😜). I vilket fall som helst, han fattade vinkningen och bara sa till mig: ”Det är väl dags för en tur till Makarska”. Han skrattade men jag vet att han menade det.

Ja, det är det kanske. Förvirringen och nedstämningen måste lindras. Och tro mig, det är inte en inbillning med att må bra av havet och mildare klimat. Det är inte en ursäkt för att åka utan nästan ett måste.

En flykt? Kanske, men den hjälper. 

Min återhämtning har påskyndats enormt (fast det kanske inte ser ut så nu när jag är inne i mitt fjärde år av sjukskrivning). Men tänk hur det hade varit om jag inte hade haft möjligheten till den ”lyxen”. Då går mina tankar till alla andra som är drabbade och fast i det utan att kunna vistas i den miljön som gynnar deras välmående....

Jag har haft tur....

  @-}-- Esma Dž @-}-- 

En ny insikt och ett annorlunda bröd

Jag har hunnit både baka bröd och ta en tupplur i eftermiddag.

Ja, tröttheten börjar smyga in sig igen men jag försöker styra den rätt. 

Lite av varje - aktivitet och sen förtjänad vila 😉. Så är det just nu. Måste anpassa mig för mitt eget bästa. 

Jag känner att jag har varit lite mer uppvarvad än vanligt de sista veckorna. Vill och gör mycket men pausar inte tillräckligt för jag har mått bra i stunden. 

Nej, jag har inte varit omedveten om det och nej, jag har inte tappat kontrollen. 

Och ja, jag har tagit mina pauser men kände att jag inte kunde slappna av när jag vilade. Gjorde det ändå fast med halvfart och inte innerligt. 

Kommer så väl ihåg stunderna i pausandet  där jag bara gjorde det för att stilla mitt samvete och göra plikten. Inte för att jag ville det från djupet av min själ. Men, jag gjorde de och kommer att fortsätta med det med eller utan innerlig vilja. Det räknas också. 

Det är mitt liv nu. Pendla upp och ner, fram och tillbaka. Och då undrar jag om man någonsin blir återställd från utmattningen? Ärligt talat tror jag inte på det. 

Inte att jag är besviken eller ännu mer deprimerad på grund av den insikten utan bara undrar.... Jag tror att man bara skjuter upp eländet och i prcesen kallas det hantering. Hantera situationen. Hantera bakslag. Hantera känslorna.

Vi blir aldrig av med varken det negativa eller tankarna som snurrar i huvudet och sätter eländet igång. Nej, vi bara accepterar och hanterar. Inget dåligt med det. Men monstret stannar i huvudet och gör sig påmind då och då. Eller? Har jag missat något i rehabiliteringen? Eller missuppfattat allt? 

A ja, så är det. Acceptans och vidarerullning. Jag mår bättre nu på kvällen. Och jag har bakat ett gott bröd. Lite annorlunda men det gillar jag. Just det annorlunda sökte jag idag.

Bröd i lite annorlunda form och udda ingrediens (havregrynsgröt). 

Gott och saftigt.

Och nu är jag trött igen och orkar inte läsa genom vad jag skrivit. Det blir säkert konstiga meningar men det är så det är i mitt huvud just nu. Konstigt och ....konstigt.

Ha en bra kväll.

  @-}-- Esma Dž @-}-- 

Äldre inlägg