Äntligen har jag kommit till skott med detta. 

 

Under många år har jag funderat på att bli blodgivare men det blev aldrig av. Varför, vet jag inte.

När min pappa blev allvarligt sjuk och fick någon blodsjukdom (väldigt sällsynt och obotlig) som jag inte kan namn på, behövde han nytt blod varje vecka. Blodtransfusioner var hans räddning och förlängde hans liv. I mer än två år. 

Funderingar över det var förstärkta då men ändå gick jag aldrig till Blodcentralen.... Varför? Ja, det undrar jag också... Och svaret som jag förträngt djupt inom mig då kan jag säga högt idag. Om än med gråten i halsen och ett par tårar i ögonen. Det var för smärtsamt, för jobbigt och för känsligt att bli påmind om det då. Det var mycket smärta inom mig som jag inte vile visa och ännu mindre bli påmind om slutet. Jag visste innerst inne att pappa var nära slutet men ville aldrig acceptera det 😢😢😢

Det var nog därför jag ville men ändå inte ville.

Nu kommer tårarna fast det var inte meningen. Jag ville berätta något trevligt och positivt men det blev lite sorgligt istället. 

Det är just därför jag gillar att skriva blogg. Allting kommer spontant och från hjärtat. Precis när man pratar med en vän. Jag ventilerar och lättar mitt hjärta här. Och jag känner samhörighet och vibrationerna  tillbaka. Det är därför jag fortsätter att skriva. 🙏

Nu, tillbaka till blodet 💉.

Jag har mailat och nu fått svar. Tiden är bokad och jag hoppas att jag blir en lämplig blodgivare. För nu vill jag det av hela mitt hjärta. Det finns säkert många pappor, bröder, mammor, systrar och barn som behöver det just nu. 

Min pappa fick det när han behövde och härmed vill jag tacka alla blodgivarna åt pappas vägnar och säga att han uppskattade det högt när han levde 🙏🙏🙏🙏❤️❤️❤️❤️.

Nu är det min tur att rädda någons liv...

  @-}-- Esma Dž @-}--