Trött och utslagen = PMS. 

Den förbaskade plågan har vaknat till liv igen 😖. Man skulle tro att man har grepp om den för man vet ungefär när den ska slå till. Men, nej.... varje gång samma visa. Överraskar och omsluter sig kring hela mig tills jag faller.

Redan på jobbet kände jag att jag inte var jag. Frånvarande och okoncentrerad hela morgonen, tröttare och tröttare ju mer tiden gick och vid 11-tiden när jag skulle hem ville jag bara luta mig i stolen och sova. 

Med trötta steg och en hjärna som inte alls registrerade omgivningen, gick jag till bussen och var tacksam att jag inte hade några ärende att göra. 

Väl hemma åt jag bara en liten macka och dunsade ner i soffan och bara försvann. Drygt två timmar senare väckte Irma mig när hon hade kommit hem.

Mycket piggare och gladare på en gång var jag, vilket är ovanligt eftersom det brukar vara helt tvärtom. Hon gjorde kaffe och med hennes sällskap var allting mysigare och muntrare.

 Livet kunde fortsätta.

Och nu sitter jag och bevakar grytan som puttrar på spisen och tänker hur och vad jag kan göra eller hur och vad jag har gjort i alla dessa år med pms-eländet. 

Har alltid starkt känt dess påverkan och kämpat så gott jag kunde. Trodde jag....

När jag hade ont då var det smärtstillande som gällde. Enkel lösning på problemet.

När jag var trött...? 

Ja, i början (som allt annat som händer när man är småbarnsförälder och när livet händer konstant och intensivt) ignorerade jag det och parerade med en eller två extra koppar kaffe. Man har inte tid att vara trött, eller hur? 

Med åren blev det bara värre och värre verkade det som. Jag började till och med märka den onormala tröttheten och gick hem från jobbet flera gånger. Bra, va? Positivt, tänker man. Men helt utan insikt. Fortfarande var det ”bara” trötthet och jag ska ”bara” vila lite och sen full fart igen. 

Åren gick utan att jag tänkte på de och allting bara rullade på.

Tröttheten, ja den kom och gick. Men jag tänkte inte på att den blev min objudna gäst oftare och oftare... starkare och starkare för varje månad. Den tog över mer och mer.... 

Bisköldkörteln protesterade. Kroppen signalerade. Hjärnan skickade signaler som jag ignorerade. 

För det var livet. 

För det hörde ju till livet. 

Tempo, tempo och tempo.

Tills det brast för fyra år sedan. Tröttheten ville inte vara själv längre och väckte därför andra ”lekkompisar”. 

Storebrodern, Utmattningen var först på plats. 

Sen kom divan, Depressionen. 

Och till slut kom kungen Ångest och satte sig på tronen. 

Jag var besegrad. Knäckt. Vilsen. 

PMS-et var så liten och obetydlig då.

Ja, jag tog mig ut ur det svåra tillståndet och har idag mer kontroll över det mesta. 

Men pms:et påminner mig om hur och när det började och obemärkligt gick över till något mycket större och farligare.

Varför är signalerna och symptomerna så lika depressionen och utmattningen?

 Ligger depressionen i oss jämt och ständigt utan att vi är medvetna om det?

 PMS beskrivs ofta som deprimerat tillstånd och läkemedel, som i själva verket är antidepressiva skrivs ut. Jag är ingen expert men det fick jag höra av min gynekolog och när jag sökte hjälp för många år sedan. 

Det jag vill säga till de som kämpar med det och fortfarande inte vet varför de mår som de mår en vecka eller några dagar i månaden, är att ta reda på mer fakta och söka hjälp. 

Eller helt enkelt, vara mer observanta på det och vara extra snälla mot sig själva under den perioden. Lyssna på kroppen, lyssna på hjärnan och gör medvetet något åt det. Vila, ta ledigt någon dag och prata mycket med sig själv. 

Och nu, efter att jag duktigt analyserat halva mitt liv vill jag bara upplysa om en liten detalj som ka ha med måendet att göra men är, enligt min läkare inte aktuell än: klimakteriet.

 Kan spela stor roll i det hela men jag fick bekräftat nu nyligen att jag inte är där än. Minst ett par år till att umgås med ”härligheten”. 

Vara glad, för min östrogen fortfarande jobbar för fullt, eller gråta??

Bli vän med fiende och skapa en kompromissrelation. 

Blunda, bita ihop, acceptera och var extra snäll mot sig själv.

Det går över och allting ordnar sig.

 


  @-}-- Esma Dž  @-}--