Jag försöker verkligen acceptera saker och ting och leva i nuet. Njuta eller åtminstone inte vara bitter över saker och ting och speciellt inte över det jag inte kan ändra. Det har blivit en livsstil eller ja, ett försök till den livsstilen. För det mesta lyckas jag. Och har ändrat tankemönster i många lägen. Bra, jublar jag lite tyst i mig själv.

Men någonting djup inne i själen protesterar ändå och vill få sin vilja fram. Någonting som envist påminner mig om vad det är som gör mig lycklig. På riktigt. Men, varför släppa fram det när jag inte kan styra över missnöjet? Bättre att gömma det och låtsas att jag gillar läget. 

Låtsas att jag gillar regn och blåst och att det inte gör mig någonting för att det är molnigt och trist ute. 

 

Nej... orkar inte med den där låtsasgrejen. 

Gillar inte vädret. Gillar inte de gråa nyanser av världen utanför. Gillar inte... 

Jag kan inte hjälpa det. Hela jag, hela min själ skriker efter solen, värme och ljuset. Saknar det så mycket att det nästan gör ont ... 

Saknar Makarska. 

Saknar havet och doften.... den milda klimatet och solglimtar.

 Det har gått så långt att jag börjat drömma om att jag redan är där...

 

 

 ❤️❤️❤️❤️❤️

 

 

 

 

Och nu vet jag och är övertygad att, under alla dessa år av sjukskrivningen och alla resor under den tiden, har Makarska varit min räddning och hjälpt mig att slicka alla sår. På riktigt. Det har gett mig tillbaka mitt liv och hjälpt mig att se perspektiv. På alla möjliga sätt. 

Inte konstigt att jag saknar räddningen och längtar dit.

 Nej, ingen resa är bokad. Och ingen plan att åka den närmaste tiden. Och det är kanske problemet som förstärker känslan av den trista närvaron. 

Jag vet inte.... Boka eller planera kan jag inte i nuläget, så länge jag arbetstränar. Ingen semester eller ledighet. Så är det. 

Vi får se om det blir bättre och om jag överlever krisen. 

Det blir det nog...

  @-}-- Esma Dž @-}--